Jag kräks på bonustänket – jämställdhet ska inte ge stjärna i kanten!

Tanken på jämställdhetsbonusar och annat sånt gulligull gör mig rent ut sagt magsjuk. Varför då? Jo för att det reducerar jämställdhet från att vara ett krav och en mänsklig rättighet till att vara något önskvärt. Dessutom ska vi istället för att ställa krav på att alla behandlas lika hylla och gulla med dem som gör det. Ska man verkligen få en stjärna i kanten för att man låter bli att diskriminera?

Parallellt med att män får rosor är det ingen som tar tag i det dåliga samvete som kvinnor förväntas ha om de inte satsar allt på barn och familj. Ska de dessutom gå runt och känna tacksamhet hela tiden och hur påverkar det den redan skeva maktbalansen i relationen?

Under min universitetstid hade jag nästan bara vänner som kallade sig feminister och en dag så hade jag ett otroligt upplysande samtal med en av dem. Han var en engagerad feminist och befann sig i en relation med en annan feminist. Deras ambition var att leva jämställt tillsammans. En dag hade han varit hemma och fått ett ryck och städat hela badrummet och när hon kom hem hade hon blivit otroligt glad och tacksam eftersom det alltid var hon som gjorde det. Plötsligt insåg de att hon istället för att säga ”helt rätt att du gjorde det eftersom jag alltid gör det” hade gett honom beröm. Att städa badrummet är inte att komma hem med rosor eller göra en romantisk middag, det var något hon borde kunna förvänta sig av sin sambo, oftare till och med. Detta var första gången de insåg att det inte räcker med att tycka jämställt, det är en kamp med att agera jämställt ofta tvärs emot sin egen uppfostran.

Vi växer upp i den här strukturen och de här könsrollerna och det skulle vara naivt att tro att det är lätt att kasta av sig dem och leva på ett annat sätt. Det är under vårt skinn och ofta är vi inte medvetna om det. Jag själv upptäcker regelbundet saker som jag gör av vana som motverkar mitt syfte, jämställdhet. Jag jobbar med mig själv hela tiden, bit för bit. Jag skulle ljuga om jag inte sa att vägen till jämställdhet kantas av självinsikt, identitetskris och hårt arbete. Det är i perioder jobbigt att ifrågasätta sig själv, att göra andra val och se att allt det förtryck du utsätts för i relationer och på jobbet också finns inom dig därför att det placerats där under din uppväxt och förstärkts under hela ditt liv. Det blir inte lättare när din omgivning som inte ser strukturen ifrågasätter dina val. Men jag gör det ändå därför att för varje kris och varje kamp så kommer jag ett steg närmre vad jag vill och inte vad jag förväntas vilja, jag törs göra det som jag velat men inte uppmuntrats på grund av min könsroll. Jag växer som individ, jag får förutsättningar att verkligen vara individ.

Kvinnor har precis lika mycket i sig själva att jobba med som män, både att släppa det dåliga samvetet och tacksamhetsoket. Lämna barnen hemma är inget brott mot moderskapet, pappor är ju också föräldrar. Du behöver inte ha dåligt samvete för att du inte ständigt offrar dig. Martyrrollen klär ingen.

Att låta bli att diskriminera är inte en hjältehandling utan det är ett helt rimligt krav och alla män som tycker att vi ska ha mänskliga rättigheter och ett jämställt samhälle borde gladeligen kasta sig över moppen utan att förvänta sig ett ord till tack. 50/50 kräver inte tacksamhet eller bonus! Samma sak med föräldraskapet och arbetsmarknaden. Alternativt så får du vara ärlig med din inställning: ”ingen jämställdhet om jag inte vinner på det”.  Då kan vi i alla fall ha en konstruktiv diskussion utan att behöva stånga huvudet blodigt mot en mur av ja-sägare och nej-görare.

Tidningsartiklar:  här, här, och info här